Om en månad har jag och Ludwig varit tillsammans i 3 år. Vi har gått igenom allt tillsammans, han har blivit den jag förlitar mig på mest och min bästa vän. Han har ersatt alla tomrum i mitt hjärta. Jag blir fullständig och hel med honom. Har ni upplevt känslan att älska någon så mycket att det gör ont? Ibland tror man att man är starkast på hela jorden och tänker inte efter. Du tänker inte på vad du riskerar att förlora när du gör ett beslut som du innerst inne vet är ett stort jävla misstag. Du skjuter bort dina problem och nöter in i ditt eget huvud att du är starkast på hela jorden. Sen när du inser att du tappat bort din själsfrände och kommer på att jag är nog inte så jävla stark som jag trodde. Då inser du också att du tappat bort dig själv någonstans i alla dumma beslut. Jag har gjort ett jävligt dumt beslut på sista tiden och det slår tillbaka så jävla mycket nu.

Hur kan man vara så jävla dum och svika den man älskar mest på hela jorden? Hur kan man vara så jävla nollstäld? Det är så jävla sant att; du vet inte vad du har förens du förlorat det. Och det kan jag lova er att det stämmer bättre än att himlen är blå. Jag har träffat den människa jag vill spendera resten av mitt liv med. Och jag tänker kämpa tills våra hjärtan slutar slå. För även om jag gjort ett stort jävla misstag, så vet jag att det är menat att vara jag och Ludwig. Vi har något speciellt, och om man känner att man har det så ska man fan kämpa. För utan honom finns inte jag.

Det jag egentligen vill få ut av den här texten är att om ni där ute ibland är trött på den tråkiga grå vardagen, så är det det ni kommer sakna mest när era liv vänds upp och ner och inget finns kvar av det ni en gång tog för givet..

Jag vet att du sover
Känner värmen från din hud
Bara lukten gör mig svag
Men jag vågar inte väcka dig nu

Jag skulle ge dig
Allting du pekar på
Men bara när du inte hör
Vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
Utan din luft i mina lungor
Jag kan inte ens stå
När du inte ser på
Och genomskinlig grå blir jag
Utan dina andetag